Resan var planerad minutsiöst flera månader innan vi begav oss iväg. Lågtryckt efter lågtryck passerade och regnet verkade aldrig ta slut. Som genom ett mirakel fäste ett högtryck sina klor inte bara runt västkusten utan över hela landet på en och samma gång. Vet inte om man skall kalla det tur men det gör det samma, resan blev av på inplanerat datum.

Förberedelserna inför en resa till fjällen innebar lite påläsning av gällande regler för fjällflyg. Den nödvändiga räddningsutrustning som skulle medhavas fanns inte på klubben utan jag var tvungen att få tag på denna från annat håll. Två månader innan ringde jag till KSAB för att boka denna utrustning. Till svar fick jag att det inte skulle vara några problem då det fanns flera i lager och åtgången var liten. Veckan innan flygning skulle jag upp till Stockholm på kurs och tänke då svänga förbi Bromma för att hämta den lilla neonoranga väskan. Till min förvåning hade de sålt allihop och ny utrustning skulle inte komma in i tid. Skulle nu hela flygningen gå i stöpet på grund av detta!? Lite smått irriterad och besviken började jag söka med ljus och lyckta, jag hade ju två hela dagar på mig innan take off! Efter några telefonsamtal till klubbkompisar och till FFK kunde jag tillslut åka och hämta ett kit i en liten bokhandel i Partille.

We were ready for departure.

Det nödvändiga räddningskitet

Tidigt en morgon i början av juni rullade hjulen på Säves bana 19 och vi lyfte mot första destinationen, Älvdalens flygplats i Dalarna. Vädret var fantastiskt och tiden gick fort! Vi passerade Trollhättan inom en kvart och resan fortsatte längs Vänerns västkust. Efter att ha passerat Karlstad slogs vi av insikten att Sverige nästan bara består av skog och små sjöar. Här och där kunde man se ett litet samhälle. Fantastiskt vackert!

En lång inflygning till banan på Älvdalen som mycket riktigt låg i en dal med kuperad terräng på båda sidor. Jag hade väntat mig en kort liten bana men från luften såg den inte bara kort ut. Den var nästintill osynlig, i alla fall i början av finalen. Landningen gjordes och beräkningarna stämde. Det var bra marginal till banslutet när kärran väl stannat på det oljade gruset som banan var belagd av.

Landingsbanan? Det är den där lilla plätten mellan träden mitt på bilden.

Klas var glad att få sträcka på benen efter drygt två timmars flygning.

Jag passade på att träna lite start på den korta banan. Det har jag sett att proffsen gör 😉

Start från Älvdalen

Kort och gott, efter en dryg timmes lunch startade vi igen med fulla tankar för att nu flyga längre in i fjällområdet. Efter drygt en halvtimme började snön lysa vitt i horisonten och vi kunde skymta Åreskutan. Vi var snart framme!

Molandas flygplats

Banan på Molanda var ett par hundra meter längre än den på Älvdalen och den var asfalterad. Kändes som att vara hemma på Säve igen, nästan 😉 En tvär bankant som angränsade till vattnet kom emot oss och sa på nått sätt ”kom inte för nära, då klipper jag benen av er”. Med några meters marginal passerades tröskeln, hjulen tog mark och vi tog farväl av lufthavet för denna gång.

Väl nere på marken började vi turista på riktigt. Flygplatsen var belägen ute i ingen stans några mil utanför Åre så det vara bara att leta efter en större väg och börja lifta. Vi behövde inte mer än tänka ”lifta” förren en hjälpsam kvinna bosatt i Åre stannade och körde oss enda fram till hotelldörren. Lite annorlunda mentalitet i norra sverige än här hemma i Göteborg. Kvällen började i hotellets äventyrsbad och avslutades med en stor och god hamburgertallrik .

Tännforsen

Dagen efter hyrde vi en bil och åkte till Tännforsen, sveriges högsta vattenfall. En regnbåge som troligtvis alltid fanns där när solen lyser gjorde oss genast till skattletare. Lite snopna hittade vi dock ingen skatt, troligtvis hade någon redan varit där då detta är ett välbesökt turistställe.

Tännforsen från luften.

På kvällen tog vi en tur till Molanda för att kvällsrasta SE- KLV. Att flyga runt i fjällen i solnedgång var coolt! Så fridfyllt och vackert. Hur mycket vi än tittade kunde vi dock inte få syn på varken ren eller björn, bara skog, sjöar och kala fjäll.

Åreskutan från högersits.

Efter en lång dag sov vi gott och vaknade till ännu en dag med vackert väder, 27 grader och sol. När Åreborna berättade att de en vecka tidigare åkt skidor hade vi svårt att tro dem!

Vårt lilla men angenäma besök i Åre gick mot sitt slut och vi startade på onsdag eftermiddag för att flyga hem till Göteborg igen.

Start från Molanda

Mellanlandningen i Älvdalen på hemvägen innehöll ett pådrag i första landningen. Jag hade ropat upp på den lokala frekvensen för att få bana i använding. Växlande vindar gjorde inflygningen riktigt turbulent och precis innan sättning kom det ett kraftigt vidkytt bakifrån, gasreglaget fördes fram för att få upp motorn på fullvarv igen. Det ska ni veta att i flygningens värld får inga chanser tas. När något sådant här händer är det bara att snabbt acceptera att man får göra om inflygningen. Jag började i vilket fall svettas lite då marginalerna på Älvdalens flygplats var ganska så mycket mindre än de jag är vana vid hemma på Säve.
En lång inflygning följde och även denna gång var det riktigt turbulent. Nu kom vinden från sidan. Med korsade roder kom banan närmre och närmre. Uträtningen och sättningen gjordes precis så som man lärt sig för många herrans år sedan och vi kunde svettiga äta våran lunch.

Kuperad terräng vid inflygning till Älvdalen.

Sista etappen gick snabbt och vi var snart åter över känd mark. En tur över Göteborg för att fota och sedan landning på Säve med en bana som nu såg oändligt lång och bred ut.

Ullevi från ovan

Landning bana 19 på Säve.

Så här flög vi, klicka på den lilla kartan.

Nästa sommar hoppas jag att vädret inbjuder till en liknande flygning. Kanske Kiruna och Kebnekaise? 🙂

Charlie